Som man bäddar får man ligga

I en debattartikel i DT med titeln ”Rätten att överklaga vargjakt får inte trollas bort” beklagar sig Svenska Rovdjursföreningens Generalsekreterare Ann Dahlerus över att man numera inte kan överklaga vargjaktsbeslut.

Jag måste i min tur få beklaga att Dahlerus och hennes gelikar inom Rovdjursföreningen inte verkar begåvats med en endaste liten gnutta självinsikt. För i så fall borde man för länge sedan insett att det är deras eget bedrägliga beteende med ständiga obstinata överklaganden av tidigare skydds-och licensjaktsbeslut som gjort att man hamnat där man är idag. När demokratiska beslut ständigt överklagas av högljudda minoritetsgrupper med självpåtagen bestämmanderätt måste ju ansvariga politiker agera, och det är just vad man gjort.

Dahlerus skriver i sin artikel: ”Det pågår vargjakt i Sverige. Till glädje för några få, men till nytta för ingen.” Detta visar ju bara än en gång, att hon inte förstått någonting. De som gläds över att vargjakten äntligen kommit igång är i alla fall långt fler än antalet medlemmar i Rovdjursföreningen. Jägare naturligtvis, men även alla möjliga tamdjursägare och troligen också de allra flesta vänner av sunt förnuft och sunt tänkande.

Nytta? Får jag underrätta fru Dahlerus att detta är det bästa som hänt för rovdjurspolitiken, acceptansen och för vargarna själva på mycket länge. Så nog är den till nytta. Dessutom är den en rejäl Håll-käften-slap-in-the-face på hela miljörörelsen som under några år trott sig vara det högsta styrande organet inom rovdjurspolitiken.

Många av de skjutna vargarna är redan obducerade av SVA, som inte hittat några genetiska defekter. Ett mycket besvärande faktum för Rovdjursföreningen och alla andra bevarandeorganisationer, eftersom jakten i huvudsak inriktats på de revir som ansetts mest inavlade! Därmed faller de flesta tidigare argumenten mot jakten. Den skandinaviska vargstammen är inte utrotningshotad. Inavelsaspekten kan vi bortse ifrån, eftersom vargstammen helt uppenbart inte har några genetiska problem.

Vargjakten 2015 pågår för fullt. I vissa områden är den till och med avslutad. Det enda som kan beklagas med själva jakten är att inte fler vargar fick skjutas. Vargarna räcker och blir över ändå. Jag läste någonstans att där man inom vissa områden trodde sig ha delat ut tilldelning för att utplåna hela revir, när jakten var avslutad fortfarande hade mycket gott om vargspår. Kanske dags för Länsstyrelsen att se över sina inventeringsmetoder?

Vargjakten pågår, Ann Dahlerus. Den är laglig, efterlängtad och uppskattad. Kom över det.

Trick or Treat

Idag publicerar Jakt&Jägare en intervju med Helene Lindahl-Vik, Naturvårdsverkets projektledare för Landsbygdens ödeläggelse, eller som det mer officiellt heter, den svenska vargstammens genetiska förstärkning.

Medan vargen levererar i runda slängar ett par rejäla tamdjursangrepp i veckan, väntar Naturvårdsverket på de olika Länsstyrelsernas remissvar om hur många vargar man önskar sig i julklapp…ungefär som när man förr auktionerade ut fattigfolket till ”lägstbjudande”.

Helene Lindahl-Vik snärjer in sig som en trippelkrokswobbler i ett finmaskigt fiskenät och hennes resonemang är ungefär lika svårt att få grepp om som inkråmet från en tomat på en bordsskiva.

Jag hade kunnat ge bra mycket för att fått höra hur tongångarna gått på Naturvårdsverket, när Viltförvaltningsdelegationerna i Blekinge, Kronoberg, Halland och Jönköping haft den synnerligt taktlösa fräckheten att på NVV:s fråga om hur många vargar man kan tänka sig att, som minst, hysa i sitt län, helt sonika svara ”noll”.

För NVV var detta naturligtvis ”fel” svar och idésmedjan måste ju ha snurrat på högvarv hos Lindahl-Vik och hennes kollegor när man funderat på hur man ska lösa situationen, och helst dessutom dela ut en ovälkommen ”överraskning” tillika kännbart straff till de civilt olydiga Viltförvaltningsdelegationerna. ”Lappdjävlar” passar ju inte som benämning på sydsvenskarna, men säkert har man om man kunnat gömma sig inom NVV:s väggar kunnat lära sig ett och annat mindre rumsrent tillmäle.

Vem som till slut kläckt den briljanta idén att ta ifrån berörda länsstyrelser rätten att själva besluta om licensjakt framgår inte, men med en illa dold triumf förklarar Lindahl-Vik i intervjun för Moilanen hur hon har tänkt. Det är som om hon gett bort en godispåse till ett barn, och sedan när detta varit styggt, tagit tillbaka den. Att Moilanen, liksom jag, har svårt att greppa resonemanget, verkar inte bekymra henne.

”-Har man inte satt någon miniminivå, så kan man inte heller besluta om någon licensjakt”, säger hon.” –Då får någon annan göra det”.

Jag kan köpa det, men jag gör också en något annorlunda tolkning: Har man ingen miniminivå, då är väl vargen fredlös i det länet? Och då blir det varken nu eller senare aktuellt med någon licensjakt…

Vi vill inte ha dina vargar, Helene, här nere i söder. Behåll dem i Stockholm. På Skansen.

Järnhästen

Svenska Naturskyddsföreningen, som hittills varit ganska anonyma i Kalmar Län, har nu tydligen ”fått luft” genom Catharina Lihnell Järnhester. I den upprörda debatten efter Viltförvaltningdelegationens förslag om att dela en vargföryngring med angränsande län kan man idag i Barometern läsa ett inpass i sann rovdjursromantisk anda.

Minsann, Järnhester nöjer sig inte med att dela en föryngring, utan vill helst ha en egen. Det liknar mest ren avundsjuka när hon menar att den mellansvenska vargbördan bör avlastas. Hur man nu kan vara avundsjuk på minskande viltstammar, rovdjursrivna tamdjursbesättningar och försämrad livskvalité.

Naturskyddsföreningens pilgrimståg i syfte att ödelägga den svenska landsbygden drar in i Sydsverige. Hyckleriet har inga gränser när hon visserligen inte alls oväntat drar upp argumenten om ökad biologisk mångfald och vargsafari. Tyvärr bekräftar hon bara att den enfaldiga blåögdhet som genomsyrat SNF i vargfrågan följer med även ner på våra breddgrader.

I artikelns inledning marginaliserar Järnhester folks rädsla för varg. Som om det ligger i SNF:s uppdrag att tala om för folk hur de ska tycka och förhålla sig. Om folk är rädda för varg så är de det. En del är rädda för hundar också. Om bönder är oroliga för sina djurbesättningar så är det deras sak, för det blir deras problem, inte Järnhesters, när vargen tar sig in genom det rovdjurssäkra stängslet.

Vill vi ha varg i det sydsvenska kulturlandskapet? Nej, säger en del. Jaaaa, jublar andra.

För att göra en väldigt kort jämförelse, så frågar jag:

Vill vi ha hajar i våra badvatten?

En del, hänförda av SNF:s glorifiering av rovdjuren och dess förträfflighet, skulle säkert skälva av vällust inför tanken.

Dessa människor badar sällan.

Några frågor till Länsstyrelsen

Japp. Kolar´n är tillbaks. Åtminstone tillfälligt. Jag hade tänkt skriva 200 inlägg på den här bloggen men det har gått sakta den sista tiden. Varför? Jag vet inte, faktiskt. Men från att ha skrivit två-tre inlägg i veckan under vissa perioder tappade jag plötsligt intresset. Min ståndpunkt har inte ändrat sig ett dugg, dessbättre. Men lusten att skriva försvann. Och lusten att läsa också. Om varg och rovdjurspolitik, alltså. Jag kan gå in på Jakt&Jägare och skumma rubrikerna men det är sällan jag ids läsa en hel artikel eller några kommentarer.

Men jag kan glädjas åt att det verkar vara fler och fler som får upp ögonen för vad som håller på att hända i Sverige. Debatten fortsätter, även utan mig. Men vem vet, kanske ger jag mig in i hetluften igen.

Tidigare i eftermiddags hörde jag på radion om den pågående debatten om huruvida olika typer av extrempartier, läs högervridna, ska tillåtas propagera sitt budskap i skolorna. Det underförstådda, men likväl självklara, dessutom politiskt korrekta svaret på frågan är naturligtvis ”Nej”.

Sverigedemokraterna har under valrörelsen fått sina framträdanden saboterade på olika sätt. Etablissemanget har i stort inte dragit några större växlar av det. En och annan insändarskribent har dock insinuerat att yttrande-och åsiktsfriheten har fått sig en törn. Jag är faktiskt beredd att hålla med. Har vi verkligen åsiktsfrihet i Sverige?

Tveksamt. Åtminstone när det gäller invandring, varg och klimat.

De högerextrema partierna portas från skolorna, men inte Svenska Rovdjursföreningen. De tillåts sprida sitt vargdyrkande budskap i skolorna i vargbältet. Teorier om klimathotet sprids utan förbehåll i skolorna och alla antydningar om färgvarianter i fråga om hudfärg undviks konsekvent i den händelse att någon skulle kunna tänkas bli, Gud förbjude, kränkt.

Hur kan det komma sig att det just inom dessa tre områden inte anses rumsrent att tycka någonting annat än att invandring ska välkomnas, vargen ska frälsa den biologiska mångfalden och att klimatförändringen är ett allvarligt hot mot mänskligheten?

Det kan väl inte vara en under många år bedriven, men mycket välcamouflerad propaganda som gjort svenska folket och dess företrädare utåt sett så rörande överens att media glömmer allt vad kritisk granskning heter?

Här i Kalmar Län har Länsstyrelsens Viltförvaltning nu bestämt att man kan tänka sig att hysa varg i Småland. Ett föga förvånande beslut om man lutar sig mot ovanstående resonemang!

Hade viltförvaltningsdelegationen kunnat ta ett annat beslut? NEJ! För då hade man fått på fingrarna av Svenska Rovdjursföreningen, Naturskyddsföreningen, EU, media och f-n och hans moster. För i Sverige, nämligen, ska man tycka att varg är något alldeles fantastiskt!

Folke Fagerlund, Jägareförbundet och min bekant sedan 30 år var den ende som hade stake nog att reservera sig mot beslutet.

Men alla ni andra i Viltförvaltningsdelegationen, ni kanske kan tala om för mig, vem som ska ha vargen på sina marker? Vem ska få sina fårbesättningar decimerade? Vilken bonde ska komma ut en morgon till en nerblodad fårhage, bara för att få vända tillbaka in igen efter bössan, och avliva döende tackor och lamm?

Vilket jaktlag ska få sin älgjakt spolierad? Vilken jägare ska hitta sin hund uppäten? Vilken villaägare ska få se sin sällskapshund skrikande försvinna i käftarna på en av era önskvärda vargar? Vilken ryttare ska ramla av en skrämd skenande häst? Vilken motionär ska få ”sällskap” på joggingturen?

Vilken markägares beteshagar ska få växa igen, vilka gröna näringar ska få lägga ner och vad ska dessa människor göra i stället?

Jag bara undrar? Har ni tagit beslut på detta också? Och kom nu inte dragande med ”Rovdjursturism”.

Varg – mycket genetik

Jag använder namnet på en av Dag Lindgrens bloggar som rubrik idag, som ett tack till Dag för allt arbete som han lagt ner på att försöka övertyga politiker om hur det ligger till med våra vargars genetiska status. Även om han haft svårt att få fullt gehör för sina åsikter, finns ju allt han skrivit om genetik kvar på webben som en stor kunskapskälla att ösa ur för den som önskar. Dag meddelar nu att han slutar engagera sig i den snurriga vargdebatten.

Junsele-tikens öde

Mikael Moilanen frågar ett antal personer om det var rätt att besluta om skyddsjakt på den riksbekanta gula Junselevargen. Alla tillfrågade utom Jan Bergstam på Svenska Rovdjursföreningen tyckte det.

Frågan är retorisk. Men svaret blir olika, men lika givet, beroende vilken sida man frågar.

Vargförespråkarna rasar naturligtvis, och har ju redan överklagat beslutet igen. Cirkusen rullar vidare. Vargdyrkande nätverk som har svårt att inte låta personliga känslor styra, eftersom de för länge sedan gett vargtiken med den speciella gula färgen ett namn, vältrar sig i vargromantiska argument.

På ett sätt kan man också tycka att frågan är onödig. Vilken skillnad gör det vad vi tycker? Givetvis skulle ett avlivningsbeslut ha tagits redan innan man började plöja ner pengar i just den här vargens bevarande. Nu, när hon kostat någonstans mellan fem och tio miljoner blir ju alla beslut lika fel. Vare sig man väljer att låta henne vara där hon är, eller att avliva henne.

Men det är genetiken som har räddat henne hittills. Utan genetiska argument så hade hon varit ur världen för länge sedan.

Det är den genetiska aspekten som gjort den vargpolitiska knuten så svår att lösa.

Bjärvall

När Anders Bjärvall på 70-talet ”hittade” de första ”svenska” vargarna efter 100 års bortavaro, så började han efter en tid fundera över deras genetiska status. Med Naturvårdsverket i ryggen påbörjades sedan något som ansågs nödvändigt i Sverige, men som man klarat sig utan i andra länder, nämligen en genetisk kartläggning av vargstammen.

Anade Bjärvall vidden av sin handling när han plockade upp den första vargskiten, stoppade den i en plastpåse och lät DNA-analysera den?

Anade han att denna handling 40 år och tusentals insamlade vargskitar senare skulle innebära en helt vansinnig debatt om vargens närvaro i Sverige? Att vi skulle ha en helt världsunik vargstam, som kostat miljarder och som innebär hot att dras inför EU-domstolen?

Tänk om Isaksson och Bjärvall i stället nöjt sig med att konstatera att vargen var på väg tillbaks till Sverige, och låtit det vara med det.

Vad hade hänt då?

Ja, då hade vi inte haft världens dyraste och mest genomforskade vargstam (det är givetvis detta jag menar med ”världsunik” ovan), den direkta orsaken till den politiska, vetenskapliga och ekonomiska rävsax Sverige hamnat i.

Vi hade nog varit i ungefär samma situation som nu, och då menar jag att det finns de som är för vargar och de som är emot. Men troligen hade debatten varit betydligt mer sansad utan de hårda tongångar som råder nu. De miljarder vargforskningen kostat kunde man istället lagt på exempelvis skola och äldrevård. Vi hade troligen genomfört licensjakter varje år sedan 2010.

OCH. Vi hade haft precis samma vargar som vi har nu. Det finns inga klara bevis för att det skulle vara något genetiskt fel på de svenska vargarna.

Utan 40 års vargforskning och genetisk kartläggning, så hade vi haft en helt vanlig vargstam, som kunnat förvaltas genom jakt, utan inblandning från EU, och hållas på en nivå som kunde accepteras av de flesta.

Jag har skrivit det tidigare, men skriver det igen:

Det största problemet med den svenska vargstammens genetik, är att vi vet för mycket om den.

Genetiken har som bekant blivit vargförespråkarnas vassaste vapen. Svenska vargforskare vet mer om den svenska vargstammen än vad gemene man gör om sin egen släkt. Att vissa vargar skulle vara ”genetiskt viktiga” är det främsta argumentet när leksaksklubbar med vargromantik på agendan ständigt överklagar demokratiskt tagna beslut om skyddsjakt.

”Susi”

Hörde på radio när Lotta Bromée intervjuade Anders Måhlen, som tagit hand om en skadad kungsörn på Öland. På Lottas fråga om örnen fått något namn, kom svaret blixtsnabbt: -Nä du, det här är en seriös verksamhet.

Jag kan inte låta bli att dra på mun när jag hör svaret. Att hålla på och ge vargar namn och personliga egenskaper, och sedan samtidigt se sig som politisk remissinstans med rätt att sätta sig över demokratin, blir inte seriöst.

Miljömupperi och harmoni

Jag snor ingressen från en artikel i SvD:

Samtidigt som vargdebatten pågår i Sverige går det att leva med varg i andra europeiska länder menar WWF. ”I Sverige måste människor åter vänja sig vid att leva tillsammans med en art som länge har varit näst intill utrotad i landet”, säger Zanete Andersone-Lilley, rovdjursexpert på WWF- Norge, till SvD.

Okej.

?

Varför måste vi det? För att andra europeiska länder lever ”i harmoni och sida vid sida med vargen”?

Ursäkta, men pågår det någon sorts likriktningskampanj avseende förhållningen till rovdjur inom EU? Att alla ska tycka lika?

”Tamdjuren i Lettland är inhägnade och tas in om natten. Husdjuren är inte ute i skogen som de är i Skandinavien”.

Jaha, och då är meningen att vi ska göra likadant? Om nu högsta prioritet är att leva i samklang med rovdjuren, ska vi då avskaffa rennäringen? Fäbodbruket? Jakt med drivande hund? Mulbetade hagmarker?

Finns verkligen inget allmännyttigt egenvärde av att bevara våra unika svenska traditioner, möjligen i någon mån skapade under de 150 år som vi faktiskt varit förskonade från ett högt rovdjurstryck?

Okej, jag raljerar kanske lite här. Ursäkta.

Men det finns ett par väsentliga skillnader mellan Sverige och de övriga europeiska länder där man ”lever i harmoni med vargen”, och som helt säkert är starkt kopplade till acceptansen.

För det första finns det inget annat land som inte har en förvaltning (jakt) av vargstammen. Det lär heller inte finnas något land där man, som i Sverige, när någon tagit en varg av daga, så starkt misstänkliggörs för att ha begått ett brott värre än mord, våldtäkt och incest sammantaget.

Troligen hyser inte dessa länders vargstammar det orimliga och absurda beskydd som vargarna i  Sverige. Rovdjursromantiken och miljömupperiet har inte samma starka fäste som här, och glorifieringen och dyrkan av vargen har inte nått lika långt. Människors inställning till varg torde i andra länder ligga på en mer realistisk och jordnära nivå. Jag tror också att innebörden av att ”leva i harmoni mer vargen”, vid närmare eftertanke är en helt annan än vad våra Svenska rovdjurs-och miljöorganisationer i sin blåögda svagsinthet vill göra gällande.

Lena Ek och rovdjurspolitiken

Lena Ek bemöter på sin blogg Hanne Kjöllers ledare. Jag har själv inte läst Kjöllers inlägg. Jag slösar inte bort min tid med det. Men jag ska här helt kort reflektera lite över Eks inlägg.

”Att licensjakt ska vara en del av förvaltningen för alla våra rovdjur slogs fast av en bred majoritet i riksdagen 2009. Det står Alliansens partier bakom och det är vad jag, regeringen och Naturvårdsverket har att rätta oss efter.”

”Har att rätta oss efter.” Om det vore så enkelt. Om du kunde få miljöorganisationerna att inse att detta är vad de ska rätta sig efter, så hade rovdjurspolitiken varit mycket enklare. Men istället fick de genom ett tanklöst beslut talerätt i frågan och utnyttjar den rätten in absurdum.

Och hur mycket av det beslutet från 2009 gäller egentligen idag? Det mesta är bortschabblat av en flat regering. Tack vare SNF, SRF och WWF så åker vi hela tiden två steg bakåt när vi tagit ett framåt.

Ett stort problem med rovdjurspolitiken är att man gör det så förbannat komplicerat. Världens vanligaste rovdjur. Inte på något sätt utrotningshotat. Men på grund av Bjärvalls subventionerade hobby på 1970-talet står vi nu här med världens mest genomforskade vargstam. Och det är substanslösa larmrapporter om genetik och inavel. Det är koefficienter hit och dit, det är GYBS och MVP. Man har gjort en helt vanlig viltpopulation till världsunik och snurrat in sig i vetenskapliga frågor som ingen egentligen kan svara säkert på. Har svenska folket överhuvudtaget någon som helst nytta av den kartläggning som gjorts av våra svenska vargar? Eller har det bara varit en sanktionerad lekstuga för våra rovdjursintresserade forskare?

Kom igen nu Lena Ek. Sverige är det enda land i Europa, där det finns varg, som inte klarar av att få till en fungerande förvaltning. Vad gör de svenska vargarna så unika? Är det vargarna själva, eller deras beskyddare?

Björntjänster

Det är skönt att se att det i alla fall på sina håll finns hopp om livet. Barometern har idag en ledare skriven av Martin Tunström som på ett utmärkt sätt belyser rovdjurspolitikens problem.

Jag saxar ett stycke:

De politiska målen gällande svenska rovdjur är med råge uppfyllda – i modern tid har det aldrig funnits så många vargar, björnar eller rovdjur som i dag. Att få, storstadsmänniskor, själva har sett någon varg springa förbi är alltså inte något belägg för att påstå att djuren är hotade.
De miljögrupper som givits rätten att överklaga och som allt mer framstår som Goliat när de vill liknas som David motverkar nu sina egna syften och mål.

Och det är den sista raden jag tänkte fundera lite över. Jag tänkte dela ut lite priser i den här Vargcirkus-galan som pågår. I kategorin ”Björntjänster”.

På tredje plats kommer Lena Ek och resten av regeringen. Genom att inte en gång för alla sparka ut miljöorganisationerna ur rovdjurspolitiken gör de sig själva, svenska folket, men framför allt demokratin en riktig björntjänst. Vad händer när det här obstinata och bedrägliga beteendet med ständiga överklaganden av tagna beslut sprider sig till andra områden?

På andra plats: Miljöorganisationerna, som genom sitt enträgna och lögnaktiga gapande, skrikande och ylande om utrotningshotade vargar, inavlade vargar och genetik och annat trams, helt aningslöst gör sina högt dyrkade vargar en stor björntjänst.  Nu stoppades vargjakten återigen. En i sig i stort sett verkningslös jakt, men som ändå skulle vara det behövliga första steg mot den acceptans som politiken och inte minst vargstammen själv behöver. Jag vet inte om detta var droppen för vargkritikerna, men jag har en känsla av att viljan för protester och manifestationer börjar svalna. Kanske är det så att ”manifestationerna” från och med nu hellre företas på ett tystare, mer finskinspirerat plan?

Men vinnare måste ändå bli Svenska Naturskyddsföreningens Mikael Karlsson.

I ett inslag i Aftonbladet TV gör han det pinsamt arroganta uttalandet att han är en bättre talesperson för jägarna än vad jägarnas egen organisation är, eftersom SNF har fler jägare som medlemmar. Efter det klavertrampet så kan han nog räkna bort de jägare som nu eventuellt fortfarande skulle hänga kvar i SNF ur medlemsregistret. Men är det så många som han själv tror, så lär det ju innebära ett tapp på 30 000 medlemmar. Och det lär gå fort. Tidpunkten var ju sällsynt dåligt vald, eftersom inbetalningskorten för 2014 års medlemskap troligen är på väg att skickas ut. Med det uttalandet färskt i minnet åker de nog raka vägen ner i ”runda arkivet”, i stället för i girokuvertet.

Således gör Karlsson sin egen organisation en sällsynt fläskig björntjänst. Grattis Karlsson till segern i årets dumskallegala!

Vargkrig

Rovdjursdebatten. Ett sandlådekrig. Men ett allvarligt sådant. Det allvarliga är att inte foten sattes ner för flera år sedan. Men medan vargstammen nu växer i takt med motsättningarna låter man nu i stället extremistorganisationer vara med och styra. Ju mer jag funderar på det, desto mer absurt blir det att en förening som Svenska Rovdjursföreningen överhuvudtaget blir påtänkt när det kommer till att skapa en ny rovdjurspolitik. SRF är inget annat än en ren intresseförening och tillför ingenting. Som om Svenska Amazonklubben skulle vara med och besluta i trafikfrågor.

Som jag skrivit tidigare har jag inga förhoppningar om några genombrott i rovdjurspolitiken, trots att rovdjurspropositionen röstades igenom tidigare i vintras. Det enda som hänt är att tonen hårdnat. Polariseringen ökat. Striderna vid vargkrigets front har blossat upp.

En sida har allt att vinna. Den andra har inget att förlora, men har heller inget konkret att vinna på en seger. Det finns knappast ens någon form av ära att kriga om.

Hur menar jag nu? Jo, lant-och fäbodbrukare, djurhållare, fårfarmare, hund-katt-och hästägare, ryttare, motionärer, svamp-och bärplockare, jägare och glesbygdsbor i allmänhet har mycket att vinna på en kraftigt minskad vargpopulation och ett mer balanserat rovdjurstryck. Till och med vargen själv torde vinna på det. Genetiskt. Om man nu väljer att tro på den ”sanningen”, att den svenska vargen skulle lida av inavelsdepression.

Men den andra sidan? Som vill ha 1500 vargar eller fler? Vad kan de vinna på att Sverige hyser 1500 vargar? Vad blir bättre av det? Vad får de offra, försaka, för att nå målet? Ingenting…Det är skrämmande. En rovdjursfanatisk falang, till stor del boende i storstäder, som dessutom ser en det som en självklar rätt att vara med och bestämma och som ofta kräver en mångdubbling av våra rovdjursstammar, på sina håll redan störst i världen. Tusentals vargar vill man ha. Enbart för sitt höga nöjes skull.

Det pratas om vargjakt redan i vinter, och rovdjursromantikerna tjuter ut sitt missnöje. Mikael Karlsson lovar att EU-kommissionen stoppar jakten. Och allvarligt talat är det väl skit samma. Att skjuta 30 vargar i en kommande eventuell licensjakt ändrar inget. Inte heller de §28-skjutningar som ägt rum den senaste tiden ändrar speciellt mycket. Kvar blir i bästa fall ett skadat husdjur som till slut klarar livhanken. Nå, man kanske har förebyggt ett antal kommande angrepp. Men det kommer nya vargar. Nya angrepp.

Det bästa för vargen själv är givetvis om folk får freda sina djur. Allt annat vore vansinne.

Lär av historien

Lagom till jul publicerar sydsvenskan en synnerligen suspekt debattartikel.

Författaren, en för mig ny bekantskap, seglar snabbt upp på topp-tio av landets jägarhatande och rovdjursromantiska ”elit”.

Hon heter Eerika Olausson och är landskapsarkitekt, och har jobbat med naturvård på Länsstyrelsen i Skåne. För mig blir detta bara en ytterligare bekräftelse på länsstyrelsernas rekryteringsstrategi, där man helt uppenbart hämtar sina medarbetare från den blåögda och rovdjurs-och naturromantiska falangen, säkert ofta skolade (hjärntvättade) ifrån mulleskoleåldern via fältbiologernas ungdomssektioner till så småningom fullfjädrade miljöfundamentalister.

Själv orkar jag snart inte med den här rovdjurscirkusen längre. Jag har i stort sett slutat läsa alla vansinniga debattinlägg, det ena värre än det andra. Allting rullar ju ändå på som vanligt, trots den nya rovdjurspolitiken som man beslutat om. Och nu, ett helt meningslöst beslut om vargjakt, som ändå inte kommer att bli av. Men det kan ju kvitta, en avskjutning av 30 vargar gör ju knappt till eller ifrån. I sina försök att vara alla till lags har våra politiker inte åstadkommit mer än att ytterligare blåsa liv i den upphettade debatten och i stället för en kompromiss för att lugna massorna så har man på olika sätt bara retat upp båda lägren.

I stället för en ny rovdjurspolitik och en meningsfull förvaltning, så står vi i praktiken kvar på samma fläck som för ett eller två år sedan. Ingenting har egentligen hänt…

Men tillbaka till Erika Olausson. För det första är det ju häpnadsväckande att sydsvenskan överhuvudtaget nedlåter sig att publicera artikeln. Visst, båda sidor ska få komma till tals, inget snack om det. Men inlägget är så sanslöst idiotiskt att jag tror min klocka stannade. Någon på redaktionen borde ju ha reagerat, och man undrar ju om landskapsarkitekten överhuvudtaget har varit längre ut på landet än att hon haft en asfalterad väg inom synhåll.

Jag ska inte fylla upp detta inlägg med en massa citat, men bland annat påstår hon att rovdjuren (vargen) inte skjuter några vådaskott. Nej, inte i den Disneyfierade värld som hon uppenbart tror är verklighet…

Men då har hon kanske missat en av debattens kanske mest publicerade bilder:

Som avlutning, och för att återkoppla till rubriken, vill jag citera två meningar från wikipedia. Det handlar om vildsvin, men ”sensmoralen” gäller även för varg. Det som är häpnadsväckande är att vi tydligen aldrig lär oss, trots tidigare misstag.

”I Sverige utrotades vildsvinet på 1700-talet. Fredrik 1 återinplanterade 1723 vildsvin på Öland, vilka dock väckte starkt missnöje bland bönderna på ön, och efter riksdagsbeslut utrotades vildsvinen på ön åter 1752.”

Men Sverige och svenskarna förnekar sig inte, vi ska visa omvärlden att vi är, som vi tror, ”bäst i klassen”. Hur det gick med vildsvinen vet vi. Vi har fler grisar nu än vi troligen någonsin har haft, och de har blivit en plåga som kostar miljardbelopp. Tror ni det kommer att bli annorlunda med vargen?