Vi får vänja oss

Flera medier uppmärksammar idag en vargattack i Torsås kommun i Småland. Två får döda, ytterligare ett var svårt skadat och fick avlivas på plats. Det är nyheter som vi kan läsa om i stort sett varje dag nu för tiden. Inte i Torsås kanske, men i Sverige i stort.

Man gör en lite okunnig eller låt oss säga olycklig slutknorr i Barometern:

”I slutet av mars inträffade ett vargangrepp i ett annat område av Torsås kommun. Den gången hittade en markägare i Slätafly en död älg som också hade dödats av en kringströvande varg.”

Det kan föranleda oss att tro att den här vargen inte ätit på en och en halv månad. Men det har den ju. Ska vi räkna dödade älgar till ”vargangrepp” så kan jag ta gift på att det skett minst ett vargangrepp i veckan sedan slutet av mars.

Vi får vänja oss

Vi måste vänja oss vid vargangrepp, får vi ofta höra från Länsstyrelsens personal och som här från en miljöpartist i Skåne.

Varför då? Jo, för att Svenska Naturskyddsföreningen och Svenska Rovdjursföreningen bedriver en kraftfull lobbyverksamhet riktat mot Naturvårdsverket och EU som går ut på att vargen ska få sprida sig fritt över Sverige. De flesta av Länsstyrelsens lakejer hjälper förtjänstfullt till att sprida budskapet. ”Bara att vänja oss.”

Men än har vi inte vant oss. För än så länge ger vargen med sin blotta närvaro feta rubriker i dagstidningarna.

På 50-talet resulterade en färgad mans närvaro på Växjös gator i en rubrik i lokaltidningen: ”Neger siktad i Växjö”. Nu 60 år senare har vi vant oss…en människa ”av utländsk härkomst” ger inga tidningsrubriker.

Ska vi verkligen ”vänja oss” vid vargens närvaro? Hur ser det ut på landsbygden när vi ”vant oss” och slutat skriva om vargen i tidningarna? Skogar tomma på vilt? Betesdjur som är instängda dygnet runt? Nedlagda fårgårdar, lantbruk och fäbodar?

Ibland härjar stöldligor runt och gör inbrott i villor och sommarstugor.

Ligistgäng som håller på och gör ”jävelskap” i förorterna.

Resistenta bakterier försvårar vården.

Men, hörrni…vi får kanske vänja oss?

Vad ska vi säga till de som lever med krig, blod och död som vardag…barn som ser sina föräldrar dödas i terrordåd runt om i världen? ”Ni får vänja er”?

Att få sina tamdjur dödade av rovdjur är en kränkning som vilken som helst. Men i Svensk Vargodlings Namn och med Naturvårdsverkets, Länsstyrelsens och Miljöorganisationernas goda minne har vi bara att ”VÄNJA OSS”.

Ytterligare ett vargangrepp läggs ut på facebook under tiden som jag skriver det här, denna gång från Lönsboda. Fårägaren Ingvar Sebbe säger i artikeln i Kristianstadsbladet:

”– Halsarna var alldeles söndertrasade. De hemska är att de i princip äter upp dem levande och lämnar dem att dö när de är klara.”

Men du. Ingvar. Vi får vänja oss…….

Lekstugan fortsätter

I en artikel i Svensk Jakt skriver man om ”Uppdraget som försvann”, det vill säga den del i Naturvårdsverkets regeringsuppdrag, som 2011 handlade om kompensationsåtgärder när varg sätts ut i genetikens namn. Vid det förnyade uppdraget i december 2012 nämns inget om dessa åtgärder överhuvudtaget.

Detta har trillat bort, liksom licensjakten och förbehållet om lokal acceptans från 2009.

Kvar är bara uppdraget om genetisk förstärkning, trots att planerna på utplantering av vargvalpar från djurparkerna nu gått om intet två år i följd.

Uppdraget som kom tillbaks

Uppdraget om genetisk förstärkning av den svenska vargstammen slutredovisades 20 december 2012, och förnyades samma dag.

Lite märkligt tycker jag med tanke på de uppenbara svårigheterna att verkställa valpflyttarna. Det experimentet har hittills bara kostat en massa pengar, förutom några vargvalpars liv när man gjorde försök med flytt mellan djurparkerna.

Märkligt att ingen inom regeringen med Lena Ek i spetsen tog tillfället i akt att lugna ner tempot och kassaflödet, och i stället beaktade uppgifter från andra forskare än Ryman och Laikre, vars sanningar pekar på bra många fler vargar än vi har idag. Sårbarhetsanalysen visade ju att endast 38 vargar behövs för att hålla stammen livskraftig, så varför detta kompromisslösa snack om genetisk förstärkning?

Visst, Helene Lindahl-Vik håller förvisso fast vid sitt uppdrag som en vargprogrammerad robot, men det är väl inte hon som bestämmer?

En delredovisning ska göras den 28 juni nu i år. Då får man väl hoppas att invandrarparet som flyttades till Tiveden kan uppvisa en valpkull, som i så fall skulle förbättra den genetiska statusen för flera år framåt, så ett antal djurparksvalpar kan få slippa Lindahl-Viks plågsamma och tvivelaktiga djurförsök. Det vore i så fall ett utmärkt tillfälle för våra politiker att sätta ner foten och stänga Naturvårdsverkets lekstuga.

”Vi gör Sverige vildare”

Förvaltningsrätten har i dagarna underkänt Naturvårdsverkets tidigare beslut om jakt på 16 vargar. Endast tre vargar hann skjutas i vintras innan den stoppades av ett överklagande från Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska Rovdjursföreningen och WWF.

Stockholms förvaltningsrätt skriver:

”Enligt art- och habitatdirektivet är varg en art av gemenskapsintresse som åtnjuter ett strikt skydd.”

Gemenskapsintresse?

Vad menar man? Gemenskap? Är det gemenskap, det som händer i Riala, där en närgången varg tvingar människor att i panik söka skydd?

En varg på några meters håll, under flera minuter, kanske kan vara trevligt till en början, men jag tror snart att man tröttnar på sällskapet…

Nu vet vi alltså inte när, och om, det kan bli någon förvaltning av den svenska vargstammen. Förvaltningsrättens utslag kan ses som en stor seger för våra miljöorganisationer, men ett rejält bakslag för demokratin i Sverige.

Att det är miljöorganisationerna som dikterar rovdjurspolitiken i Sverige blir allt tydligare. Organisationer som inte på något sätt drabbas av vargen, inte behöver ta något som helst ansvar och inte heller lider några som helst ekonomiska förluster av en växande vargpopulation.

Däremot förväntar sig dessa organisationer att svensk glesbygd, jaktkultur, bönder och rennäring ska stå med mössan i hand och välkomna Vargen tillbaka till kulturlandskapet, och dessutom betala priset för dess utbredning över landet.

Man brukar få höra från bevarandesidan att en majoritet av svenska folket är positiva till varg.

Jag bara undrar hur många av SNF:s 95 000 medlemmar, företrädda av en uppenbart vargfanatisk styrelse, som överhuvudtaget inser vad vargen kan ställa till med i en fårhage. Det finns säkert en och annan vargpositiv fåruppfödare, men har man en gång fått städa upp efter ett vargbesök bland fåren så tror jag att uppfattningen om vargen blir annorlunda.

Man undrar hur många av dessa 95 000 som skriver under på Mikael Karlssons agenda om vargens fria spridning över Sverige och glesbygdens avveckling.

LRF börjar i alla fall vakna och inse situationens allvar; det är ju de som ska leva med vargen, och inte bara se den på TV:

”LRF:s länsorganisation i Örebro skriver till riksdagens miljö-och jordbruksutskott och ber, närmast förtvivlat, om hjälp med att lösa vargsituationen. Det är många människor som är negativt berörda av vargstammens explosiva tillväxt. Det säger Irene Oskarsson (KD) i en kommentar till Förvaltningsrättens dom.”

Jag pratade nyligen med en kommunal tjänsteman här i trakten, som under sina möten med bönder och andra glesbygdsbor ”roat” sig med att göra en helt ovetenskaplig undersökning om attityden till varg. Nu pratar vi alltså östra Småland, där vargen inte på allvar presenterat sig ännu. Av 40-talet tillfrågade, var c:a 80 % emot varg, och 60 % var ”rent ut sagt förbannade” över den svenska rovdjurpolitiken. Det rimmar alltså inte helt med SNF:s uppgifter om att en majoritet av svenska folket vill ha varg…

* * * * * * * * * * * * * *

Jag kikar in på Svenska Rovdjursföreningens hemsida http://www.rovdjur.se/, och det första man möter är en rullande bild som visar de fyra stora rovdjuren i Sverige, med texten ”VI GÖR SVERIGE VILDARE”

”Vi gör Sverige vildare”.

För vem? På vems uppdrag? Hur? Jo, genom att ivrigt förespråka stora stammar av de fyra stora rovdjuren. Varför ska Sverige bli vildare? Vem har nytta av det? SRFs medlemmar?

För de flesta av den minoritet av de urbaniserade människor som överhuvudtaget vistas i naturen så räcker troligen Sveriges “vildhet” alldeles utmärkt. Älgar, rådjur, rävar och harar torde kunna göra naturupplevelsen tillräckligt minnesvärd.

Men Svenska Rovdjursföreningen med sina 3000 medlemmar har tydligen ett självpåtaget uppdrag att berika den svenska faunan med rovdjur åt alla och envar. Man tar kompromisslöst för givet att vargen ska få etablera sig även i renskötselområdet, och om junseletiken skrivs bland annat:

”Om denna genetiskt värdefulla varg får skjutas, är frågan om någon varg alls kan tillåtas överleva i renskötselområdet, som täcker halva Sverige. Det skulle minska chansen till naturlig invandring till ett minimum. Men om viljan funnits borde vargen och hennes partner mycket väl kunnat samexistera med renarna i området och man hade kunnat visa på ett gott exempel.”

Samexistera? Fråga samerna om samexistens. För de vet vad det innebär att ha rovdjur i renflockarna. Men det behöver ju inte SRF ta ansvar för. Då är det lätt att hojta om samexistens, att vi ska leva ”sida vid sida” med vargen.

Vikten av Rödluvans höga genetiska status poängteras naturligtvis också, samtidigt som vi också på andra medier kan läsa om att de inavlade vargarna förökar sig som aldrig förr.

Vad jag tror om inaveln känner ni ju till. Jag tror problemet är starkt överdrivet, och en förevändning för de vargkramade organisationerna att förhala beslut om olika typer av decimering av stammen. Detta har de ju också gjort med framgång.

Tragikomiskt nog sprids inom vissa förespråkarled vanföreställningar om att det skulle vara jägarkåren som påstår att vargstammen skulle vara inavlad, för att med anledning av detta få till en massiv jakt.

Inget kan ju vara mer befängt. Det är ju genetiken i sig som hittills legat till hinder för att få till en rimlig vargförvaltning.

Jag tycker nästan lite synd om anhängarna till denna ”lära” som blåögt sväljer dessa uppgifter från sin så kallade ”Gruppchef”. Men man får hoppas att de tids nog kommer till sans, och börjar tänka själva.

Nyholm och Carnegie

En gammal (2007) artikel i J&J fångar mitt intresse. Det handlar om den 22-åriga studenten Kenton Carnegie som dödades av vargar i Canada 2005.

Lite lösryckta stycken ur den läsvärda artikeln:

Valerius Geist bad Erik S. Nyholm om kommentarer till bilderna på vargarna vid lägret. Erik S. Nyholm är pensionerad finländsk rovdjursforskare och en legend i sin livstid.
Erik S. Nyholm har studerat vargar i naturen, har haft dem som husdjur och har jagat dem. Han har även blivit angripen av vargar i naturen och överlevde för att han aldrig går i närheten av vargar obeväpnad och skjuter snabbt när det gäller.

Chockad av vargbilderna
Erik Nyholm var chockad av bilderna. Vargarna höll sig i Todds och Chris omedelbara närhet. De var helt lugna och vände till och med ryggen mot dem.
Detta visar att de inte var det minsta rädda och samtidigt att ett bytesangrepp var i utveckling. Innan en vargflock angriper en älg samlas flocken i närhet av älgen. Vargarna står, sitter eller ligger utstuderat avslappnade. Plötsligt angriper vargarna samtidigt från olika håll.

Halväten kropp hittades
En av bilderna visar en varg i hukande ställning med blottade tänder och blicken fixerad på Todd som skrattande står med en grankäpp i handen. Han hade inte en aning om att han var en sekund från döden.

Fredade vargar blir farliga
Fara uppstår då vargar är fredade från jakt, stammen ökar och bytesdjuren minskar eller vargarna befinner sig i bebodda trakter med oemotståndliga frestelser i form av husdjur och avskrädeshögar.
I en sådan situation börjar vargarna nattetid närma sig människoboningar. Sedan börjar de visa sig för människor på långt avstånd och dristar sig nattetid till gårdsplaner, där de tar hundar och katter. Senare tar de hundar även på dagen utan att bry sig om ägaren som de dock inte angriper. Därefter iakttar de människor från allt kortare håll och kan förfölja ryttare och omringa dem.

Provangrepp mot människor
I nästa skede omringar de människor och hotar dem. Ibland gör de provangrepp och biter i kläderna. I detta skede låter de sig ännu avvisas med självsäkert uppträdande och slag med en käpp. Efter någon tid följer det första skarpa angreppet på en människa.

Jag googlar Erik S. Nyholm och hittar bland annat detta uttalande:

”Unga vargar och valpar däremot är lättskrämda och ytterst misstänksamma och skygga.”

Vad nu då, en finsk vargforskarlegend, som påstår att ungvargar är skygga? Det är något som inte stämmer här. I Sverige är ju alla de oskygga vargar som visar sig bland folk och i samhällen, just nyfikna ungvargar?

Och i Norge, som i den här artikeln, jag saxar följande stycke, google-översatt från norska med viss redigering av mig:

De vandrar genom skogen och plötsligt kommer de till byggnader eller annan infrastruktur. Detta har de inte lärt sig något om av föräldrarna. Det är första gången de ser människor och de är både nyfikna och lite vimsiga, som de flesta tonåringar, säger Vadder Østlendingen.

 ARR (Aksjonen Rovviltets Røst) anser att det är viktigt att allmänheten också lär lite om hur och varför vargarna börjar vandra.

 -Det är inget som är farligt. Vargarna hittar oftast vägen in i skogen igen där de ska vara. Vi hoppas att folk tar detta med sig, för vi kommer att se fler sådana strykarvargar framöver. Vid denna tid på året har vi bara att låta dem vandra vidare utan media att haussar upp detta med onödiga rubriker.

 Ännu en nyfiken ungvarg, helt ofarlig.

Svenska och finska vargforskares uppfattningar skiljer sig tydligen åt i det här fallet. Man undrar varför? Är det skillnad på vargarnas mentalitet i de olika länderna?

Varför har inte svenska forskare utnyttjat finska och ryska erfarenheter? Nej visst, vargforskningen i Sverige startades ju upp på allvar på 70-talet, i en tid då Sverige trodde sig vara världsledande på allt, och for jorden runt och föreläste om allt möjligt mellan himmel och jord och hur man löste problemen ”the Swedish Way”. Allt från vattenrening och skolundervisning till sjukvård och infrastruktur.

Erik Nyholm har tydligen föreläst på det årliga vargsymposiet en gång för länge sedan. Av Kenneth Erikson fick jag en insändare publicerad i ÖP -97, där Nyholm citeras:

Att uppmana till försiktighet vid kontakt med vargar är inte politiskt korrekt, så det tänker jag inte heller göra. Man får väl lita på experterna; svenska vargar är harmlösa.

I ett tidigare inlägg funderar jag över eventuell (obefogad?) vargskräck.

En vansinnig idé

Eller den enda rimliga lösningen?

Den första april publicerade J&J-redaktionen ett aprilskämt som fick många, däribland jag själv, att haja till av häpnad, innan det gick upp för oss vilket datum det var.

I samma veva fick jag av min gode vän och namne, som brukar synas i Jakt&Jägares kommentarsfält under signaturen ”SMSL Thailand” ett förslag, liknande det som redovisades i aprilskämtet.

Detta var dock inte ämnat som något skämt, utan ett möjligt sätt att lösa vargfrågan i Sverige.

SMSL, sedan många år väl förtrogen med vargproblematiken i Sverige, kan sägas vara uppväxt mitt i händelsernas centrum vid vargens plötsliga återkomst till Sverige på 1970-talet, och har under många år haft täta kontakter med ledande vargforskare som till exempel Valerius Geist.

Förslaget handlar om ett gigantiskt varghägn i norra Sverige, stort nog att hysa 100-200 vargar.

Utanför detta, ska vargen sedan Naturvårdsverket valt ut sina genetiskt viktiga individer förklaras fredlös. Kontroversiellt? Javisst. Men det skulle onekligen lösa en del frågor och knutar, till det bättre.

Vi ska titta lite närmare på förslaget, så som idégivaren och jag har utformat det, och väga för och emot.

Ett hägn för nämnda antal vargar – kanske 15 revir måste givetvis vara stort. Vi pratar om en areal på uppåt 150 kvadratmil. Ett sånt hägn bygger man inte hur som helst. Det blir givetvis också vansinnigt dyrt. Hur dyrt kan jag inte ens gissa. Men med tanke på hur mycket det kostar att med rovdjursavvisande stängsel hägna in hela Sveriges tamdjursbesättningar, så kanske det ändå är överkomligt. Hur som helst finns andra ekonomiska fördelar som vi ska återkomma till.

Urvalet och flyttningen av de genetiskt viktiga vargar som ska hysas i hägnet kommer också att kosta en bra slant, men kan betraktas som en engångskostnad.

Att anlägga ett hägn i den här storleksordningen låter sig naturligtvis inte göras utan att människor blir drabbade. Ja, drabbade kanske är ett hårt ord, åtminstone om man kan tänka sig leva med varg inpå knuten. För det vill ju en del. Folk i Norrlands inland kanske inte är så hårt intresserade, dock. Men vill man flytta, borde det ju finnas möjlighet att få bra betalt för sin fastighet, om man hittar rätt köpare. Det finns säkert folk i Sverige som inget hellre vill än att bosätta sig med vargen som granne.

Vi får heller inte glömma de ypperliga möjligheter att försörja sig inom vargturismen, som härvid öppnas.

Givetvis bör Staten här gå in med bra kompensation, för de som skulle råka hamna med sitt hus innanför stängslet. Vare sig man kan tänka sig att bo kvar eller om man vill flytta. Hittar man rätt område, så bör inte så värst många personer beröras. Norrland är stort och glesbefolkat.

All påverkad näringsverksamhet och förlorade möjligheter till utövande av fritidsintressen måste givetvis också kompenseras. Exempelvis renskötsel och jakt och fiske.

Det förhållandevis blygsamma antalet människor som drabbas ska givetvis ställas mot det antal glesbygdsbor som idag fått sin tillvaro uppochnervänd av vargens närvaro. Klar vinst för hägnalternativet här, tycker jag.

Vi ska komma ihåg att det inte är någon total ödeläggelse det handlar om, som blir fallet med exempelvis ett kraftverksbygge.

Vargarna i hägnet måste givetvis ha mat också. Detta löser man med de naturliga klöv-och småviltstammar som också befinner sig inom hägnet. Här skapas ju en ypperlig möjlighet att studera hur vargen balanserar älgstammen. Sedan, om älgarna mot förmodan skulle ta slut, kan man ju tänka sig att släppa in exempelvis får i hägnet. Etiskt försvarbart? Gränsfall, men varför inte? Det är väl ingen skillnad på om vargen tar ett får i en fårhage eller inom hägnet. Kan man mata en boaorm i ett terrarium med levande råttor så kan man väl mata varg med levande får. Detta kommer givetvis i längden att bli dyrt, men ska ställas mot kostnaden för vargrivna tamdjur i dagsläget.

Man kan ju också tänka sig att Staten skaffar en egen fåruppfödning, så man slipper köpa dem. Några arbetstillfällen borde därmed också skapas.

En lösning är ju också att beskatta stammen inom hägnet så att den balanserar med tillgången till bytesdjur. Efterhand kommer ju den genetiska statusen att förbättras, och färre individer kommer att behövas. Beskattningen kan forskarna själv utföra med lämplig metod.

Möjlighet finns naturligtvis att ordna betaljakter på varg. Skulle kunna ge bra ekonomisk behållning, men är väl mera tveksamt ur en etisk och moralisk synvinkel.

SMSL pekar i sitt förslag på vikten av populationsbeskattning. Det maxantal vargar som ska hysas inom hägnet, får inte på några villkor överskridas. Det vore både onödigt och dumt att skapa ett nytt Yellowstone.

En annan fördel med ett hägn är att Naturvårdsverket skulle få total kontroll över vargsituationen i Sverige. Varg utanför hägnet får jagas utan en massa krångliga tillstånd, fördröjande överklaganden och utredande av jaktbrott. Eftersom NVV skapat förutsättningar för en genetisk vargelit inom hägnet, när de flyttat in de genetiskt mest värdefulla individerna, så återstår ju ändå bara det inavlade bottenskrapet utanför. Naturliga invandrare från Finland och Ryssland fångas efterhand in, och placeras inne i hägnet, varvid de med sämre gener kan plockas bort.

Vargforskningen kan koncentreras till hägnet, vilket bör spara en massa dyra helikopterförflyttningar. Man kan till och med anlägga en vargforskningsstation typ Grimsö inom hägnet.

Inventeringarna förenklas avsevärt i och med den relativt begränsade ytan.

Vi skulle slippa diskussionerna om vem som ska hysa det antal vargar som vi bestämmer oss för. Med den fulla genetiska kontroll som kommer att råda inom hägnet så kan antalet sättas lågt utan risk för påtryckningar från EU.

Slutligen vill jag komma till den kanske bästa delen, åtminstone om man gillar vargar. Inom hägnet ska givetvis anläggas någon form av turiststation, ett rovdjurscenter med fantastiska möjligheter att få se och höra varg i nära nog naturligt tillstånd. Här ska finnas hotell, stugor och vindskydd ute i hägnet, restauranger, utsiktsplatser och vandringsleder. Man kan ha ett mindre hägn med domesticerade vargar om man känner för det. Här finns säkert möjlighet att låta vargarna åtminstone delvis finansiera sig själva.

Med ett hägn borde alla som idag berörs av vargen kunna vara nöjda. Naturvårdverket, Naturskyddsföreningen, Jägarorganisationerna och glesbygdsbefolkningen.

Förslag på hägnets placering och utbredning

Värt att tänka på….

Hej du Kolare kollega.
Du sitter snart i samma båt som jag och många andra,
nu när vårsmältningen är i gång…
Vi har ju båda barn i skolan.
Barnen lyssnar och påverkas av vad lärarna säger och
lär ut, både det som är i läroplanen, men även personliga
infallsvinklar, som de i sin tur blivit ilurade.
Nu när vargen sprider sig runt i landet så är det viktigt att vi som förstår, sätter stopp för den ideologi som bland andra WWF, SNF med flera försöker få våra barn att tro är sann.

Att vargen är ofarlig, att vi ska lära oss att leva med den, som det basuneras ut, inte bara i skolan, utan i alla möjliga media, nu även i musik, intervjuer och inslag, som ej visar den verkliga bilden av vad en varg är. Hur tror du de som påverkats sedan början av sjuttiotalet ställt sig i
frågan, om de fått se vargens verkliga ”ansikte”.
Vi ska veta det, att det inte är något fel på vargen? Felet ligger hos dem som styr den
sarkastiska utvecklingen! Där har du, liksom jag, en stort ansvar i att bromsa upp
den nu insynsskyddande, verksamheten, för våra barns skull och för deras rätt att liksom du och jag växa upp i en trygg miljö, även på landsbygden!

Naturvårdsverkets roll i vargpolitiken

Naturvårdsverket har överdrivit betydelsen av vargstammens låga genetiska status och därigenom visat stor försumlighet genom slöseri med skattemedel, samtidigt som arbetet med att få till en sund vargpolitik med bred acceptans väsentligt försvårats och fördröjts.

Inavelsaspekten kan sägas vara orsaken till det låsta läge som svensk vargpolitik nu befinner sig i, och har också bidragit till den ökade polariseringen mellan förespråkare och motståndare.

Utan forskarnas larmrapporter om vargstammens grava inavel, som grundar sig i den kartläggning av vargarnas släktskap som pågått sedan 30-talet år tillbaka, skulle vi idag inom vargpolitiken haft ett betydligt gynnsammare och mindre svårförhandlat läge, samtidigt som massor av pengar skulle ha sparats. Vi skulle vara lyckligt ovetande om vargstammens låga genetiska status och i stället tro att vår vargstam är lika frisk och livskraftig som den också uppenbart är, eftersom inga synliga eller i övrigt märkbara genetiska defekter kunnat påvisas.

Forskarna inom det Skandinaviska Vargprojektet har tanklöst spridit uppgifterna om inavel som tungt vägande argument och därmed medvetet eller omedvetet fört våra politiker bakom ljuset, med stora kostnader som följd. Naturvårdverket har utan att ifrågasätta köpt uppgifterna om vargstammens dåliga genetik och kompromisslöst drivit frågan om genetisk förstärkning, utan att reflektera över de allvarliga konsekvenser som detta har fört med sig. Detta har i sin tur lett till det svårförhandlade politiska läge som idag råder.

Betydelsen av inaveln kraftigt överdriven. Det finns inga belägg för att inavel i viltstammar behöver beaktas. Bland mängder av obducerade vargar har inga genetiska defekter som med säkerhet kunnat kopplas till inavel kunnat påvisas.

Ändå har vi ideligen matats med termer som
Kraftigt inavlad
I stort behov av genetisk förstärkning
Genetiskt viktiga individer
Mer släkt än helsyskon…
vilket bidragit till att det hos allmänhet och politiker skapats en övertro på att vargstammen skulle lida av svåra effekter av inavel, vilket alltså inte stämmer.

Den påstådda inaveln har fått styra politiken med en rad psykosociala och inte minst kännbara ekonomiska effekter som följd.

Inaveln har varit till hinder när skyddsjakt har begärts på besvärliga vargindivider och i flera fall varit den direkta anledningen till att begäran avslagits eller att handläggandet dragit ut på tiden. Detta har i sin tur bidragit till psykiskt lidande och försämrad livskvalité för drabbade tamdjursägare, och undergrävt förtroendet för handläggande länsstyrelser.

Inaveln och genetiken har under de senaste åren hindrat Sverige att åstadkomma en vargpolitik som svarat mot de uppställda målen, bland annat målet om ökad acceptans för varg på landsbygden.

Inaveln och genetiken har också varit bränsle för diverse miljöorganisationer att upprepade gånger överklaga tagna beslut i skyddsjaktsfrågor. Överklaganden som förhalat och förhindrat en meningsfull vargförvaltning och i stället resulterat i hot om EU-domstolen.

Bara hanteringen av den så kallat genetiskt viktiga ”Junsele-tiken” har fram till nu kostat över fyra miljoner kronor.

Till det ekonomiska resursslöseriet kan också läggas de tveksamma etiska och moraliska aspekterna av den genetiska förstärkningen, med helikopterförföljningar, sövningar, märkningar och flyttningar av vargarna.

Det finns mig veterligt inte något exempel på en djurpopulation som dukat under av säkert konstaterad inavel. Däremot finns många exempel på viltstammar som härstammar från en mycket liten grupp individer, men som ändå klarat sig alldeles utmärkt.

Naturvårdsverket har också genom sitt handlande försatt politiken i ett moment 22, eftersom man vägrar jakt på varg innan den genetiska förstärkningen är påbörjad. Något som, om man utgår från metoden med utplantering av djurparksvalpar, inte kan beräknas ha effekt förrän om tidigast ett par år, och kanske inte ens då, eftersom det krävs att utplanterade valpar både överlever och dessutom fortplantar sig.

Utan jakt fortsätter vargstammen att växa okontrollerat, något som inte gynnar varken landsbygd, vargen själv eller själva politiken.

Det har påpekats för NVV att en decimering av stammen före en genetisk förstärkning skulle ha en snabbare och större effekt, men man har inte hittills velat ta till sig dessa argument.

Ett rimligt krav med ovanstående förutsättningar är att den svenska vargpolitiken fortsättningsvis hanteras utan någon som helst hänsyn till inaveln, förrän forskare kan belägga att den verkligen har betydelse.

Det skulle ge många fördelar, förutom en minskning av det uppenbara slöseriet med skattemedel.

• Skyddsjakt skulle utan hinder kunna beviljas på närgångna individer och notoriska tamdjursdödare, något som direkt skulle öka acceptansen för varg på landsbygden.
• Diskussionen om gynnsam bevarandestatus (GYBS)skulle väsentligt underlättas.
• Hotet att dras inför EU-domstolen skulle undanröjas.
• Möjlighet till överklagande av tagna beslut, med genetiken som argument, skulle avsevärt försvåras, med en ökad arbetsro inom politiken som följd.
• En numerär för gynnsam bevarandestatus skulle kunna sättas lågt, vilket skulle öka acceptansen för den förda politiken.
• Pengar och värdefull tid skulle sparas i arbetet med att få till en vargförvaltning med bred acceptans.

Det finns också skäl att misstänka att ansvariga handläggare på NVV låtit personliga värderingar stå i vägen för en objektiv bedömning om vargstammens storlek, och använt inaveln som argument för att få hålla en så stor vargstam som möjligt. Trots att utredningar visar att GYBS kan sättas så lågt som 38 individer, har NVV satt ett ”eget” mål på 380 individer.

Jag har fått den pensionerade professorn i skogsgenetik, Dag Lindgrens tillåtelse att hänvisa till det brev han ställt till Skandulv/Grimsö, som belyser att betydelsen av inaveln är överdriven.

Här finns SVA:s obduktionsrapporter över skjutna vargar under licensjakterna på varg 2010 och 2011.

I övrigt kan hänvisas till alla beslut som tagits eller inte tagits inom rovdjurspolitiken de senaste åren, där alltså alltför stor vikt lagts vid uppgifterna om att vargstammen skulle vara inavlad, samtidigt som effekterna av denna inavel kraftigt överdrivits.

Huk er i benkera, för nu…

Elva månader utan besked om åtal

Känsliga värnare tittas

Nej. Så heter det ju inte. Känsliga tittare varnas, menar jag förstås.

Idag tänker jag inte skriva så mycket. Nedan har jag lagt in fem bilder. Cirka femtusen ord, alltså.

Bilderna får tala för sig själva. Men jag vill be er om en sak. Medan ni rullar neråt, så vill jag att ni för varje ny bild, upprepar mantrat från den första bilden.

Trevlig resa!

De fyra sista bilderna är verkligheten. Den första är rovdjursromantiskt indianflummeri.

Pay-back time

Den rödgula vargtiken som flyttades för fjärde gången för bara några dagar sedan, och som hittills kostat skattebetalarna mer än fyra miljoner kronor, är snart tillbaka i renbeteslandet. Kanske redan innan jag har skrivit inlägget färdigt.

Det är bra. Jo, det är bra att hon går tillbaks. För ju mer hon kostar, ju mer uppmärksamhet hon får, desto fler kommer att få upp ögonen för det vansinne som pågår i den svenska vargpolitiken, och desto snabbare kommer Naturvårdsverkets lekstuga att stängas.

Frågan är vad som händer nu? Som jag ser det finns några olika alternativ. Helene Lindahl-Vik, projektledare för den genetiska förstärkningen av vargstammen, säger att ”om hon får kontakt med renarna igen får vi försöka lösa det med de aktuella samebyarna.”

Nej, Helene. Jag tror inte det. Jag tror inte samerna vill vara med och leka längre.

Nej, mina alternativ är

1. Poff – borta! Ett avlivningsbeslut alltså. Ett skott, förmodligen världens dyraste. Men jag tror inte det händer. Det vansinniga slöseriet med skattepengar skulle bli alltför uppenbart. NVV har satt sig i en sits som säkert många av oss känner igen. Man har en gammal bil, som man lagt ner en massa pengar på. Bytt bromsar, nya däck, ny vindruta, kamrem och Gud vet allt…och så går den inte igenom testen, på grund av rost. Vad göra? Skrota? Nej, just det. I det här fallet är den gamla bilen en gulröd varghona….
2. En femte flytt? Jag tror inte Rouna Burman och fru Lindahl-Vik är främmande för det, men jag hoppas innerligen att detta alternativ bara finns i deras egna blå drömmar. En femte flytt skulle skämma ut svensk viltförvaltning för lång tid framöver, och sänka förtroendet för Naturvårdsverket under nivåer som vi inte trodde var möjligt. Att de skulle lyckas lura i någon av våra beslutsfattare att hon skulle stanna kvar vid utsläppsplatsen en femte gång är väl ändå inte rimligt.

   Ändå tror jag faktiskt att det blir så…Jag tror nämligen att det, trots att det lär bli mycket svårt att kringgå de etiska aspekterna vid en femte flytt, ändå är den slutgiltiga lösningen, och troligen också den bästa.

   Vad nu, har Kolar´n blivit tokig?, tänker ni säkert nu.

3. Hämta vargen, och sätt den i en djurpark. Jag tror att svenska folket skulle vara väldigt intresserade av att beskåda den gula vargen som kostat flera miljoner, Världens Dyraste Varg.

Inträdesintäkterna från besöken kunde ju rimligtvis användas till att betala av skulden till svenska folket.

Den riksbekanta Junseletiken skulle bli ett monument över Ruona Burmans, Helene Lindahl-Viks och Naturvårdsverkets vårdslösa hantering av skattebetalarnas pengar, och en påminnelse över hur illa den svenska vargpolitiken har skötts.