Rester

Leif Andersson, skribent på Jakt&Jägare, skrev häromdagen en lång, men mycket läsvärd och tänkvärd krönika om den tragiska händelsen med den dödade djurskötaren i Kolmårdens varghägn och framför allt de omständigheter som ledde fram till den mycket olyckliga utgången.

Ett systematiskt arbete för att popularisera vargen, som pågått i decennier med hjälp av inflytelserika personer och myndigheter. Ett arbete med ett för mig åtminstone delvis dunkelt syfte, och frågan är egentligen hur många av dessa inblandade personer, organisationer och myndigheter som egentligen har haft insikt i vad detta arbete ska mynna ut i.

Jag tror i och för sig inte att alla dessa inblandade har dragit åt helt samma håll även om den kraftiga strömmen givetvis inte har gått att avvika ifrån – mer varg i Sverige. En del har sedan utnyttjat detta för att tillgodo se sina egna mer eller mindre privata önskemål som att avskaffa jakten eller helt enkelt en häftig känsla av att ha en massa rovdjur i våra skogar utan någon tanke på vad som följer i dess spår.

Vad det ursprungliga syftet med vargens återinförande med början på 1970-talet var har jag fortfarande inte fått helt klart för mig men jag är förhoppningsfull att pusslet, ja kanske inte har börjat läggas än, men jag tror i alla fall att man har en aning om var man har alla bitarna. Och då är jag övertygad om att det finns vissa människor som kommer att få mycket svårt att förklara sig.

Nå, åter till Leifs krönika, där jag hämtar följande mening: ” Det är livsfarligt att ”Disneyfiera” synen på djur och natur på det sätt som är vanligt i många av de naturfilmer som vi matas med i TV.”

Jag har de senaste dagarna sett en del amerikanska naturprogram på en av de populära kanalerna. Man häpnar över producenternas naiva syn på naturen och det är inte att ta miste på vilken målgrupp man vänder sig till – stadsboende människor som sällan eller aldrig vistas i naturen.

I ett program gjorde man en ”tävling” mellan de största djuren på den nordamerikanska kontinenten, där de olika arterna tilldelades ”häftighetspoäng” efter olika egenskaper…behöver jag tillägga att jag inte såg programmet färdigt? Jag hade varken lust eller intresse av att ta reda på vem som vann. Om det är den här synen på naturen våra miljöorganisationer vill att vi ska ha på naturen så är vi illa ute.

Sista stycket i Leifs krönika handlar om något som av rovdjurskramarna och genom deras propaganda även av många av våra politiker betraktas som något helt otänkbart, men som av många av oss andra tvärtom anses vara oundvikligt. Att en människa i Sverige dödas av vilda vargar.

En god vän till Leif förutspår att den första människan som kommer att dödas av varg i Sverige blir en ung flicka på häst.

”Scenariot han skissat på handlar om att när hästen får vittring på vargarna kastar den om och flyr samtidigt som flickan faller av och släpar med ett stycke innan hon blir liggande medvetslös och blödande. Har vargarna satt efter den flyende hästen är det högst sannolikt att den flickan inte kommer hem levande.”

Det kan givetvis ses som en olycksprofetia, och för en del är det som sagt säkert lika otänkbart som jordens undergång. Men frågan är ändå hur många i detta land som är beredda att rakryggat lämna några garantier på att detta aldrig kommer att hända.

När vi ändå är inne på ämnet så drar jag mig till minnes en diskussionstråd på facebook där någon frågade ”vad är ditt värsta skräckscenario med vargen?”

Svaren var ganska skiftande. För en del handlade det om att inte kunna plocka bär i skogen, eller kunna springa eller rida på skogsstigarna. För andra var det att mista sin hund eller något annat husdjur till vargen.

Jag vet inte hur långt de tänkte, men svaret jag gav, och som jag fick en del skit för då, står jag fortfarande för. Jag svarade:

”Att behöva plocka upp blodiga kvarlevor av mina barn, och undra hur länge det tog innan de förlorade medvetandet.”

About these ads

---