Joonbulla å äppelmos
Publicerat: 06/27/2012 Postat i: Funderingar 5 kommentarer »Konstig titel kanske. Men joonbulla är ett annat ord för knäckebröd i Leksandstrakten, fick jag just lära mig. I samma område inträffade det senaste vargangreppet.
Natten till den 26 juni dödades tio får av varg i Sågmyra i Dalarna. Djurägaren hade följt alla rekommendationer om stängsling och hade alltså vad man tidigare kallade rovdjurssäkert stängsel. Numera har man ändrat benämningen till rovdjursavvisande eftersom det visat sig att ger ett långt ifrån 100-procentigt skydd mot rovdjur.
Fårägaren har skrivit ner sina tankar om angreppet. Återges här något lite redigerat av mig. Frustrationen är tydlig:
” Någonstans inne i mig ville jag så gärna tro att min oro för vargattack var överdriven. Dom hånade mig för min rädsla, dom på andra sidan. Så var de helt plötsligt sant min oro. Lammungar jag sondmatat och blåst liv i vid födseln, sprang runt med sönderbiten strupe, trasig bakdel, ögonen var helt galna. Vad hjälpte det att hela familjen hjälpt mig i två somrar när andra barn åkte o bada så skruvade dom isolatorer. Pojkarna slet med stolpar o tråd till sent in på nätterna. Bara för att när allt var klart märka att när vargarna bara bestämt sig var allt förgäves. Jag har blivit kallad mediahora o nån annan psykisk sjukdom som jag inte minns namnet på. Kan säga att jag mer än gärna varit allt dom tyckt om mig om jag bara sluppit uppleva gårdagen. Finns ingen framtid kvar i Gimmenreviret för en fårälskande Tant”.
En kvinnlig bekant till kvinnan som ägde fåren, kontaktade mig ikväll angående skyddsjaktansökan. Hon undrade om jag visste hur man gick tillväga. Men det visste jag ju inte. På varsitt håll sökte vi information om vart man skulle vända sig i detta ärende, men vi hittade inget konkret. Blir för henne att ringa Länsstyrelsen i morgon och fråga…
Dock hittade jag på Viltskadecenters hemsida information om definitionen på en problemvarg, och vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att skyddsjakt ska kunna beviljas. I texten hittar jag en intressant skrivning, som jag tvivlar på att myndigheterna själva känner till, med tanke på svårigheten att få till skyddsjakt på genetiskt viktiga vargar:
”Det är viktigt att även vargindivider med ”värdefull genuppsättning”, t ex invandrare från Finland/Ryssland, behandlas enligt samma kriterier, eftersom en särbehandling i form av högre ribba för skyddsjakt skapar ett rationellt incitament för att illegalt döda invandrande vargar. Förekomst av särbehandlade invandrande vargar skulle ju innebära att boende i området får ”tåla” mer olägenheter än om man haft en annan varg.”
Hoppsan!
Hos viltskadecenter hittar man också en rad förslag på åtgärder för att förebygga rovdjursskador på tamdjur. Förutom så kallade rovdjursavvisande stängsel, räknas en mängd mer eller mindre rimliga förslag upp.
Bland annat kan man sätta skyddshalsband på tamdjuren, ett kraftigt halsband i läder eller plast som påstås kunna försvåra bett i nacke och hals. Ett annat förslag är att ta in djuren på natten. Eller kan man ha boskapsvaktande hundar eller låta djuren beta ihop med lamadjur, åsnor eller nötkreatur. Man kan även smörja in djuren med illasmakande ämnen.
En annan metod är ”Skrämsel”:
”Skrämsel kan användas för att med rop, skrik, stenkastning eller knallskott driva undan rovdjuren då de närmar sig tamdjursbesättningen. Att genom skrämsel få rovdjuren att förknippa tamdjuren med något obehagligt och därigenom få rovdjuret att för en lång tid undvika kontakt med tamdjur är inte realistiskt i praktiken . Syftet med skrämsel som en akut åtgärd för att förebygga rovdjursangrepp på tamdjur är att hindra rovdjuret från att komma i närheten av tamdjuren just där och då, en form av vallning således.”
Precis så gjorde man förr. På en informationstavla vid en närbelägen varggrop står att läsa följande text:
Detta fungerade nog förr, men knappast idag, då våra svenska vargar inte har den naturliga skygghet för människan som krävs för att en sådan här skrämselpropaganda ska bli effektiv. Snarare kan det istället bli en omvänd effekt, som när bybor i Afrika kom på den ljusa idén att skramla med grytlock för att skrämma lejonen när de färdades genom bushen. Det fungerade till en början, men sedan förknippade lejonen skramlet med – mat.
För att vi ska få skygga vargar måste vi jaga dem i närheten av bebyggelse. Men jag har en annan idé för att förebygga vargangrepp. Stängsel. Hägna in vargen.
”13 får dödades och två fick avlivas efter en vargattack mot ett fårhägn i går natt vid Sågmyra i Dalarna, som ligger inom Gimmenreviret.
Fårhagen är hägnad med ett femtrådigt rovdjursavvisande elstängsel som var i så dålig kondition att det inte uppfyller kraven för ett godkänt rovdjursavvisande stängsel.
På flera hålla satt nedersta tråden alldeles för högt enligt Länsstyrelsens besiktningsman som var på plats under onsdagen.
Rekommenderat mått till marken för nedersta tråden är 20 till 30 centimeter. Och det är för att vargen inte ska kunna krypa in undr stängslet.
- På flera håll satt tråden på mellan 55 och 40 centimeter över mark, säger Annika Forsberg på länsstyrelsen som läst besiktningsprotokollet.
Vilket innebär att det är lätt för en varg att krypa in.”
Dessutom var spänningen i stängslet bara 2 900 volt vilket är långt under de 4 500 volt som rekommenderas
Mållgan, jag är inte förvånad att besiktningsmannen hittade fel på stängslet. ”Den som letar efter fel, hittar ingenting annat”. Hur man med en sträckt tråd ska följa ett böljande landskap är för mig en gåta. Med en halvmeter mellan stolparna går det kanske. Jag vidhåller, håll vargen inhägnad i stället.
Detta stängsel har godkänts av Länsstyrelsen själva! De gropar som hittades där stängslet var för högt måste ha funnits där redan vid besiktningen, så vem ska man skylla på där? Djurägaren som fått på papper att de är okej eller Länsstyrelsen som uppenbarligen inte gjort sitt jobb? Det var dessutom 16 döda får och ett försvunnet.. Kvinnan mätte strömstyrkan på stängslen senast på söndagen, de låg då på 4 700 v mot rekommenderade 4 500 v. Hur mycket extrajobb är det rimligt att djurägare ska behöva göra? Ska det vara en person som ska vakta stängslet dygnet runt? Jag vet att dessa djurägare har gjort allt som står i deras makt för att skydda sina djur. Och kan inte de sköta sina stängsel så kan ingen.
Det vore intressant att veta var Mållgan har läst/hört informationen han/hon lägger ut. Källhänvisning tack!
När man läser rovdjursutredningen och en del andra dokument får man en bild av att en central person är den representant (besiktningsman) som är den fysiska kontakten mellan myndigheterna (länsstyrelsen) och en ”drabbad” (fårägaren). Man föreställde sig att i detta fall det skulle ta ganska lång tid (betydande skador) under något så när förtroeliga former (kaffekoppsmetoden) och att länsstyrelsens representant då skulle informera om möjliga alternativ att fortsätta ärendet, det stöd som myndigheterna kan ge och hur man kan gå vidare med/mot myndigheterna, med förståelse notera och ta till sig och föra vidare den ofta frustrerade informationen från den drabbade, och att klargöra att den drabbade är välkommen tillbaks med frågor och dialog, och att länsstyrelsen återkommer på eget initiativ (för skadeersättningsfrågan åtminstone). Detta skulle bl a bidra till en något större acceptans. Det är naturligt att en frustrerad drabbad kanske ger en för mörk och ensidig bild av den första kontakterna som de formuleras av ”Mållgan”. Jag undrar hur ”dåligt” länsstyrelsen EGENTLIGEN skötte kontakten?
Satt förresten igår på picnic över elden i den egna skogen med en vargfrustrerad skogägare och jägare för första gången i mitt liv.