Behövs Kolmården?

Frågeställningen i rubriken gäller inte Kolmården specifikt, utan djurparker i allmänhet.

Natalia Kazmierska gör följande reflektion i en artikel som går tillbaka till den tragiska händelsen i Kolmårdens varghägn:

”Snarare än att diskutera för eller mot varg borde vi ju fråga oss varför ett modernt samhälle fortfarande roar sig med djur på zoo.”

Jag varken kan eller ska svara på min egen fråga här, om nu någon hoppades, eller var rädd för det.

De flesta föräldrar har nog en liten förhoppning att deras barn ska få åtminstone en liten förståelse för djur och natur. För många är det nog en enklare och mer bekväm lösning att ta en utflykt till Kolmården, än att låta ungarna konfronteras med den riktiga naturen. Fördelen med djurparkerna är ju att man på ett och samma besök intecknar hela världens djurliv, och inte bara det som finns i våra svenska skogar.

Jag har själv varit med ungarna på Kolmården, och i likhet med andra föräldrar uppmanat barnen: ”Kolla noshörningen…och kolla tigern! Har du sett elefanten!”…medan barnen själva ägnar större uppmärksamhet åt gottepåsen, glassen eller någon nyinköpt souvenir.

För egen del var det länge sedan jag slutade att uppskatta att titta på djur i bur. Det spelar ingen roll vilken djurpark jag besöker, det slutar bara med en olustkänsla och en tyst överenskommelse med mig själv: ”Aldrig mer”.

Faktum är nog att de som är unga idag faktiskt kommer att kunna leva sina liv utan att ha speciellt mycket kunskaper om naturen och klara sig ganska bra ändå. Men det är möjligt att en del av dem på ålderns höst kommer att konstatera att naturen ändå gav något lite mer i utbyte än vad Nintendo, Playstation och Wii gjorde.

Sverige är unikt med sin allemansrätt, där var och en under ett visst ansvar är välkomna ut i naturen. En tur med bilen eller ännu hellre, cykeln i skymningen kan ge en hel del uppskattade möten med älgar, rådjur och harar.

Personligen har jag för länge sedan upptäckt att ett kort möte med till exempel en råget och hennes killingar ger mer tillbaka än Sveriges alla djurparker tillsammans.

Min egen far tog mig tidigt med ut i skogen. Minnena från abborrmete och orrspel eller en nyskjuten räv en smällkall vinternatt är betydligt klarare än de från djurparksbesöken.

Under ett besök i nordöstra Uppland nyligen blev jag dock varse att det inte alltid är så lätt att få se de vilda djuren. En växande lodjursstam har där sett till att det är långt mellan rådjuren. Samma förhållande lär gälla på många håll även i Värmland och Dalarna, men där är det vargen som är orsak till att bytesdjuren börjat försvinna.

Och där har ni kanske svaret på min ursprungliga fråga…artificiell natur bakom höga stängsel kanske är det enda alternativet, om framtidens barn skulle råka ställa någon fråga om vad ”natur” är.

Om rovdjurspropagandan får fortsätta så är det kanske där vi hamnar till slut, i ett varghägn i en djurpark.

Natalia Kazmierska har själv en gång besökt varghägnet i Kolmården:

”Inte fattade jag något om vargens livsvillkor där bakom stängslet. Det var väl ­ungefär lika lärorikt som att åka berg-och-dalbana.”

About these ads

---