Mission impossible

I början av januari påbörjade Naturvårdsverket jakten på ett antal vargtikar som skulle förses med GPS-sändare, för att bli fostermödrar åt de valpar som ska placeras ut för att förstärka den genetiska statusen på vargstammen. Ett tiotal tikar skulle märkas. Alla ska inte få fostervalpar, men man ville märka några extra, att ha att forska på.

GPS-halsbandet är en förutsättning för att projektet ska lyckas. Man måste kunna lokalisera tiken, och se när hon går in i lyan för att föda sina valpar.

En riktigt spännande uppgift för tjänstemännen på Naturvårdsverket. Om den sedan har så stor betydelse för genetiken hos den svenska vargstammen kan ju diskuteras, detta har jag skrivit om i tidigare inlägg.

Men vadå, får man chansen att under två månader flyga runt i helikopter, så måste man ju ta den. Kan man ha ett mer stimulerande jobb?

Men sedan dök en liten omständighet upp, som hotade hela projektet. Man kom plötsligt på att det gjorts en lagändring under förra året, som innebär att man måste få godkänt från både markägare och jakträttsinnehavare innan man kan sätta ut några valpar.

Alltså måste man hitta en välvillig markägare, som dessutom jagar på sin egen mark samtidigt som en vargtik väljer boplats på just den marken. En nog så svår uppgift. Folk börjar tröttna på en rovdjurspolitik som styrs från Bryssel och Stockholm, och som inte ger folk på landbygden någon möjlighet att påverka.

Det kom ett annat mindre hinder i vägen också. Djurparkerna, där man hade tänkt hämta valparna började dra sig ur. De ansåg plötsligt att det måste vara mer ekonomiskt för dem att bibehålla antalet besökare i sommar, än att släppa till valpar till ett vargexperiment. De var helt enkelt oroliga för besöksbojkott.

En annan pusselbit som måste falla på plats är att det i någon djurpark, alltså någon av de djurparker som fortfarande kunde tänka sig att tillhandahålla valpar, fanns en kull som åldersmässigt inte skiljde sig för mycket från den kull som skulle få ta emot sitt fostersyskon.

Mission impossible? Vänta, det kommer mer.

I två månader har alltså Naturvårdsverket kuskat runt i sin helikopter för att söva vargar och förse dem med sändare. Just nu är det parningstid, och då har man gjort ett uppehåll för att inte störa vargarna.

Förutsättningarna för att hitta en tik, som väljer en lya på en lämplig mark, där både markägare och jakträttsinnehavare lämnar sitt godkännande, och dessutom väljer att valpa vid en tidpunkt som överensstämmer med en tik i en av de djurparkerna som fortfarande ställer sig positiva till projektet borde ju vara större ju fler GPS-försedda vargar man har tillgång till.

Så långt har man ju tänkt rätt. Bra att ha många alternativ. Spännande pussel att lägga.

Hur många vargtikar har man då lyckats märka under dessa två månader? Ja…inte så värst många, tyvärr. Inte någon alls, faktiskt.

I två månader har man kört runt och slösat pengar och stressat vargar utan att få något uträttat! Är det skandal eller är det skandal?

I vilken bransch som helst, på vilket företag som helst, skulle en projektledare som slösar bort miljontals kronor på ett par månader utan att få något som helst uträttat åka ut med huvudet före!

Men inte på Naturvårdsverket! Dessutom är det ju häpnadsväckande att inte projektet avbrutits, när förutsättningarna för ett lyckat resultat så drastiskt försämrats.

Men, just det. Vi har ju ett regeringsbeslut. Att förstärka den genetiska statusen. Vi har ingen budget. Jo förresten. Den är ju obegränsad. Men vi har ingen miljökonsekvensanalys. Vi har ingen folklig förankring. Vi har inget förtroende. Men. Vi har ett regeringsbeslut. Som av någon outgrundlig anledning måste få gå först av Naturvårdverkets alla uppdrag. Vargen är viktigast.

About these ads

---